URLs for Books

Your last ebook:

You dont read ebooks at this site.

Total ebooks on site: about 25000

You can read and download its for free!

Ebooks by authors: A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z 
Heidenstam, Verner von / Folkungaträdet
Produced by PG Distributed Proofreaders.




VERNER VON HEIDENSTAM

FOLKUNGATRDET





_Folke Filbyter_




1.


Hur dvrgarna lmnade frn sig hornet Mnegarm och hur ett fr gmdes i
mullen, innan ett stort trd kunde vxa, det skall hr beskrivas. Hr
skall berttas om en slkt, som vann hgsta ra och sedan sprlst
sopades frn jorden. Vad de mktiga av denna tt tnkte om sina
guldkronor, nr deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och mkade om sina
fjttrar, det skall ocks bli sagt. M de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli frtegat. Overskdliga avstnd breda sig mellan dem
och oss, men alla mnniskoden susa under fingrarna p samma
spinnerskor.

P landets stra kuster krkte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En skldm hade dr blivit gravsatt p sin stol, i full hrbonad med
spjutet mot axeln. Hgen var den vldigaste i nejden och syntes lngt
frn yttersjn till ett mrke fr de seglande.

Mnga minnesstenar voro ocks resta p stranden, ngra ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen vg ledde dit, och det var lngt
till ngon kpstad eller grd. Under vintertiden syntes sllan ngra
spr efter mnniskor, fast nda till trettio skepp kunde st uppdragna i
snn, vl vertjllade med nver och granris. Frst efter Gje mnad,
nr det vrade, kommo vikingarna ned frn bygderna. De frde d med sig
verktyg och timmer p sina klkar och tfljdes av en mngd sljare, som
reste sina vadmalstlt i en rundel omkring skldmns hg. Under ngra
veckor rdde dr nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna hggo och
tjrgrytorna kokade, nda till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan lg snart trakten ter lika vergiven.

En gng p senhsten kom ett hrt vder frn sjn. Msarna kastades
baklnges av blsten och satte sig som krkor innerst p ngsmarkerna.
Det stod en vgg kring havet, s att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rmnan p en stormsky, som stannade ver gravfltet, upptindrade redan
den frsta stjrnbilden.

P skldmns hg stod den kvllen en finndvrg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hllet kldd i ludna rvskinn. Trolltrumman hngde p
ryggen, och i den silverkedja, som tjnade till blte, bar han en mngd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen t havet och lyddes int
landet. Slutligen lyfte han bda tummarna och bjde sig och ropade ned i
hgen:

--Hgbor! Hren I? I kvll grta kvinnorna i hganloftsalen p
Fresvall. Lng r vgen dit, sju dagsresor lng, men aldrig frr hrde
jag en sdan veklagan. Aldrig frr gick en sdan fasa ut ver landet.

En stund skte han i det frusna grset och hopsamlade ngra torra rter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.

--Sl ett hrt slag p din skld, hgjungfru! sade han. Vck dina
gelikar ur ddssmnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det r Asa-Tors belte, som sklver.
Frbarmande, frbarmande ver allt levande!

Som han nnu talade visade sig en hemvndande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jmsides i rad med lutande master och
svllda segel. En lurs blande ljd genom stormen, och tre av skeppen
fllo drvid undan fr vinden med skldmns hg till inseglingsmrke.

De andra brusade vidare sterut i ett moln av yrsn och vnde runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, tv och tjugu i antal. Hotande voro de ocks att se med sina
mordrunor p seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stngande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gllde att
fre islggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och ngra mnade sig
nda till de vassrika dystrnderna vid Aros. Dr skulle fetaktig
offerrk hlsa dem frn var sten. Horgabrudarna skulle komma nda ned
till vattnet och signa skeppen med blodstnkning och vifta med kvistar
frn det evigt grnskande, heliga trdet vid Uppsala hgar. Till allt
detta lngtade svearna, och det fanns inga rev att taga in p deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig vja fr en stormby eller g i
ndhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farvl, bar dremot Freyjas huvud i frstammen. Det hade likvl
slutligen blivit s stort genom alla hngande och upptvnda istappar,
att p detta bestndigt vxande havsvidunder ingenting lngre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och ppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fren, tog drfr yxan och lossade p ishret och lyfte in huvudet
under bnken, s att det ej skulle skrmma landvttarna. Skeppet var
namnfst med gudinnans binamn Mengld, som ocks mlats i stora runor
tvrs ver seglet. nd rdde dr ingen freyjagldje ombord, fast dr
satt en vrvad skara av det guldhriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida frn gstabud till gstabud fr att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla skldarna uppsatta
utefter relingen, men dr var uppror och mummel. Fr var gng stambon
bjde sig och utpekade sundet, dr de skulle styra in, kastade han
skllsord akter ver. Till och med rorgngaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styrran utan att taga gat frn ttehgen under
stormskyn, talade s hgt om sitt missnje, att ingen behvde frga
honom om hans tankar. Det fanns nmligen en sedvnja bland gtarna frn
den kusten: s lnge de rodde ledung eller voro ute p vikingafrd lydde
de blint och tyst sin anfrare, men den stund, som frflt mellan
hembygdens frsta anblick och ankarets fllande, fingo de fritt begagna
till att versa honom med allt det klander och hn, som under frden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem ppet att prisa honom i en
hjltesng eller att likna honom vid det mest fraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att gra av fullaste
hjrtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanrats genom att
bra en slaktfetare so. Dr fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt ver dem alla, Folke Filbyter,
hvdingen, sjkonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshjd ovan rorgngaren och en
hel manshjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt p hjlmen reste sig en
havsrns upptbjda vinge, som gjorde honom nnu hgre, och nd
frefll han icke att rtt passa till en s ansedd plats. Blsten hade
plockat vingen p hlften av fjdrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas lnga och sneda stygn lto ana, att han sjlv sktt smnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gmma den sega styrka, som kan grva och bra. Det ljusa
linhret, som blev vitt i skymningen, lindade sig lnga stunder skylande
om bde haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gng hret flg
i sr blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han sg bort ver skren, dr sjlarna knuffades om det bsta
sovstllet eller stodo upprtta i brnningen och spejade efter ett
isflak, som kunde bra dem till havs fr vintern. Nr han hrde deras
hemska stn och svordomar, skakades han av ett drygt lje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hrsel, fast han satt tyst.

Stambon lg nu nstan framstupa i stven fr att hlla utkik p alla
grund, och han var en vild och rrig brsrk. Han stack handen bakom
ryggen, och den trffade med flatan rtt ver hjssan p en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.

--Tala nu, du trl! sade stambon. Du har varit med fr att koka vr mat
och vakta ver vattenkaret, och du har sktt dig vl. Knappt mer n tv
eller tre gnger har du ftt stryk. Men nnu ha vi inte hrt, vad du
tnker om hvdingen. Var nu frisprkig, du trl. Kan du likna honom vid
ngot bttre n en so, d r du mlsnllare n jag.

Trlen brjade genast lydigt att hrma en skeppsskald genom att knppa
med fingrarna p mastrepet liksom p en harpstrng. Hans nsa med de
rdsprngda drorna var mjukt och vackert bjd som p allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, nr
hon ter lingon. Sjungande i nsan vnde han sig int skeppet och stmde
upp.

--Fager var snckan, nr hon speglade sitt freyjahuvud i Nirva sund. Vi
sgo Bllands berg, men ingenting sg vr hvding. Han sg ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
bermda kmpar till envig. Och d vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
belte i munnen, sttte han undan oss fr att f rycka till sig hennes
fingerguld. Han trtte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den frsta gngen, d han vrvade oss, ty han kom frn avlgsna
trakter. Men s ofta han hll trta, skrt han av sin hrkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondetrtan gr aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans grd, om han fr ngra barn. Men jag tror inte han
duger drtill.

--Vi ha en skickligare skald ombord, n ngon kunde ana, sade stambon.

Trlen blev d nnu modigare och sjng:

--S blevo vi d vinddrivna nda till Jorsalalands ovnliga kuster. Dr
slutligen fick vr hvding stora gon. Dr steg han i land och stod och
stirrade intill kvllen. Han sg, att kvarnarna dr drevos av vinden, s
att mjlnarna bara behvde hlla fram scken fr att f den fylld.
Aldrig hade han hrt om ett strre under. Drom talade han sedan under
hela frden, nr vi andra ville ha nattro. Hvding, har du frsttt mig?
Nu r du hemma! Mjlkonung, gack nu och hissa mjlsegel!

--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu frst hade han rtt
att svara.--ro ni kanske inte alla frn mjldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag nda hit tro mig hra kornsuset frn
stergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten r mer snartalig
n du.

Mnnen tystnade med ett undertryckt mummel, och tv av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och skra steg gick
han upp p hgen utan att stort giva akt p dvrgen, som nnu stod kvar
och lyddes int landet. Ur fickscken p den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i grset. Drvid bjde han sig framt
och talade till skldmn nere i stenkammaren, som det var terkomna
vikingars sed.

--Nr jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hg, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag d
jag for, bortjagad frn fdernegrden, dr alltfr mnga sner trngdes
p bnken. Hemls var jag som den klagande lommen under hsthimmeln. Ej
har jag sedan dess tmt hornet under sotad s, ej sovit p bddad dyna,
men sju borgar brnde jag i Frankland. Nu r jag rik nog att kpa egen
mark, och jag r trtt och led vid det hav, som mitt knotande folk s
ogrna vill lmna. Havets tjnare ro trlar t en nyckfull husbonde.
Trlar ro ocks de, som vrida sig under lngtan efter bermmelse eller
som i var drm se en kvinna. Drfr ro mina mn trlar, men jag ensam
r fri, ty jag har ingen lngtan och jag lskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Hgkvinna, nr talade ngonsin till dig en s fri
man? Nr stod en s lycklig mnniska p din grav? Hr offrar jag t dig
mina trltecken: hjlmen och svrdet. Fr mig m vrlden g, som den
vill. I ro skall jag njuta mina r. Tidigt var morgon skall jag g till
min varggrop fr att hmta, vad den fngat under natten. Sedan skall jag
p min torvbnk blunda i solskenet och hra kornet vxa.

Han sttte fast svrdet i grset och hngde hvdingahjlmen ver
knappen, s att han sedan stod barhuvad.

--Och jag sger dig, att bttre gjorde du, om du ter stege p ditt
skepp, svarade dvrgen med ett gllt anskri. Jag sger dig, du hvding,
du bonde, att r det frid du sker, d skall du fly. I orkneliga
mansldrars tal har ingen skdat sdana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet fr att uppska ett vxtkraftigt fr, och ingen
vet, vilket de vlja. Icke vlja de det sknaste och dlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta fr skall det vxa
ett lummigt trd med ovder och stilla stjrnor i sin krona. S hgt
skall det trdet stiga, att det skall verskugga allt, som hr r
levande, icke bara mnniskorna utan stridshstarna i spiltorna och ken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola knna, nr
det droppar solregn eller blod frn grenarna. Och alla skola sras, d
stammen rmnar och faller. S tala i natt genom mig de hga asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvrgen och knt hnderna ver
hans luva.

--va din trolldom p de dda under hgarna, du dvrg, och srj ej fr
de levande! P inga gudar tror jag men vl p egen kraft. Lng r vgen
till de mktiga p Fresvall, och i deras ker mnar jag icke grva. Och
nu, skeppsfolk! Hitt med scken och trningar och vg, s att vi f
dela bytet, innan det blir nnu mrkare. Stora vagnen och Freyjas
spnten brinna redan p himmelen.

Viken glittrade i den sista kvllsstrimman som ett nt av otaliga vta
maskor, och mnnen stodo till knt i vattnet fr att bra i land lasten.
De hrde honom icke fr det dn, som rullade utefter marken, men de
frstodo honom p hans vinkande. P andra frder hade deras skepp blivit
fyllda nda till relingen med vapen, tygbalar, vinsckar och psar med
valntter och kryddor. Hr fanns det bara en enda sck, men den innehll
myntat eller nedbrnt guld och silver. De mste vara mnga om den fr
att f upp den p hgen.

Folke Filbyter lste frseglingen och rrde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar sden mellan fingrarna fr att prva,
att den r god. Noga och varsamt mtte han sedan ut p vgen t var och
en den utlovade andelen. Det frband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stttade. I stambons hjlm kastades
allra sist lott om nornornas vngva. Var karl, som slog upp minst fem
gon p trningen, fick taga s mycket, som kunde lggas i ppna handen.
Men d de framstrckta hnderna blivit fyllda, strk Folke Filbyter
girigt tillbaka i scken s mnga mynt, som han i en hast kunde n.

--God hvding krver offergrd, sade han och knt fort igen scken.

Med stor svrighet lyfte han upp den p sin rygg. Han sg ut som en
stavkarl med pse, dr han vandrade bort ver gravfltet. Scken var s
tung, att han ofta mste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

--Hgbor! ropade dvrgen och vnde sig terigen int landet. Jag hr
blotbrudarna ppna porten till Uppsala tempel, och p tunet vid
kungsgrden springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskggig gubbe
ligga inne i lucksngen med ppna och orrliga gon. Nu dr den sista
drotten av Ivar Vidfamnes tt.




2.


I tv ntter vandrade Folke Filbyter int skogarna, dr ett tunt hlje
av sn redan lg ver marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan fr stigmn, och till och med under smnen hll han om
scken.

Nr tredje dagen var till hlften liden, kastade han sig p en lg kulle
i skogen. Den var s ttt bevuxen med unggranar, att ingen sn trngt
ned. Endast p ett stlle glesnade det mellan topparna, s att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
frg. Hans huvud sjnk viljelst t sidan, s att rat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att frtra, och den sn, som han ibland lade
p tungan, brnde mer n den vederkvickte. Han stred mot smnen genom
att tvinga sina ron att lyssna och sina gon att se p den raglande
solskivan.

--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans gon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt lngre n under ett par andedrag.
Men hrseln, som drigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skrpts.
Han var sker p, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
ra. Sedan han vl en gng brjat att lyssna, kunde han hra det, ocks
nr han satt upprtt. Det lt nrmast som en springdans, men det var
icke ngot stampande av skor eller smllande av bara ftter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Ngon slog takten p ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det pminde om nr en fgel hoppar med sina klor p ett
nvertak. En sur rklukt stack honom i nsan, och som han nnu icke
ppnat gonen, var det nra att han p fulla allvaret somnat in i en
drm om svedjeflt och hjlpsamma mnniskors boningar. Men s kom han
ihg scken, och med ett nytt tag om den sg han upp.

Han krp frsiktigt framt fr att prva om ljudet p ngot stlle lt
fylligare och nrmare. Nr han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
mrkte han, att rken blev ttare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram nnu en armslngd genom riset,
och d upphrde de stickande barren under fingrarna, och det kndes lent
och mjukt, som hade han strukit ver ryggen p en hund. Det var en
skinnfll. Nr han rrde vid den, gled den litet t sidan frn en trng
ppning, som ledde in i den upplysta hgen. Den var s full av rk, att
han i brjan icke urskilde annat n ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och ngra ludna sockor, som dansade runt p jordgolvet. Smningom
upptckte han lngre bort i vrn, ovanfr ngra jaktdon och avgnagda
ben, tv hnder, som med naglarna knackade p ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invnare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, s att de tisslade fram vart ord p en gng och liksom med en
rst. Det var bestndigt samma terkommande besvrjelse:--Stenga,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjlp oss!

Han lt fllen glida igen ver ingngen och grep ter om scken, fullt
besluten att icke lngre n ndigt drja hos s hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likvl upp brdan p sin vrkande rygg, innan
han hrde hur en dvrgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flmtade fram:--Far, far, jag hr mnhunden sklla. Mnegarms runda gap
vill nu sluka sjlva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes frn en kruka och det plaskade och bubblade, nr
drycken rann i hornet. D kunde han icke lngre bemanna sin trst utan
ryckte hftigt undan fllen. Rken strtade ut med ens, och han fann,
att det var tv dvrgdttrar, som hllo varann i hnderna och utan
uppehll svngde om p samma stlle. Nr de fingo se honom, slppte de
varann och vacklade baklnges mot vggarna, och deras yra gon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
sm utstende brst. Det enda, som de buro p sina gulaktiga kroppar,
var ngra slngande lnkar av glasprlor. Om ftterna hade de sina mjuka
rvskinnssockor, som nd icke kunde frtaga skakningen i marken. En
dvrgman, som tycktes till ren, fast det fltade hret var ramsvart,
reste sig frskrckt ur benhgen i vrn. Han skt ifrn sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.

--Lnnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans gon fylldes av falska
trar. Du gr mycket illa, som smyger dig ver dvrgen i hans kula.

Rken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det drjde en
stund, innan han kunde svara. Drfr fortsatte dvrgen:

--Mycket illa gr du, ty detta rum r inte fr oheliga blickar. Vet du
inte, frmling, att nr vi dvrgar dansa, sluta vi frst, d vi falla.
D springer hjrtat upp i huvudet, s att det knns, hur det bultar
under tinningen. Och d hnga vi ver kanten p jorden och hisna. Vi
tala d med Den engde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som rder ver oss. Han berttar oss allt, som hnder och skall hnda.
Mycket har han ocks redan sagt oss denna morgon. Men vad sker du hr?
Vill du kpa dvrgasmide eller torsviggar?

--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i hgen, s snart han terfick mlet. r detta ett heligt
rum, s vanhelgas det inte genom en god grning. Den hungriga och
trstiga, som skakar av vinterkyla, begr bara en strkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i stllet att rycka dig i hret och kvida,
och dm sjlv, om en vapenls man med en sck p ryggen ser ut att komma
av ond vilja.

--Ocks p kummel och jordkulor vxer det nytt grs var sommar, svarade
dvrgen. Men vad som nu skall vxa, drom m vi vl med dans sprja Den
engde. Mina dttrar, om vi ocks skulle frga honom, vad denne vandrare
br i sin sck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula t sidan.

--I scken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obevpnad man
gr skrast fr fridstrare. Sg mig nu, om det r lngt till bebyggda
marker.

--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvrgen med gnistrande gon, men
utan att ltsas mrka hans oro. Andras svettdroppar har du i scken, men
de ha blivit s hrda, att de klinga mot varann. Rovgods r tung brda,
och nnu har du lngt till grdarna. Dr grdsfolk stter r och rr,
fr dvrgen flytta. Dvrgen minns varken mor eller far, vet inte
varifrn han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina dttrar. Vart
jrtecken frskrcker honom, och hela hsten har det sttt hotande
stjrnbilder p himmelen. En god konung har lnge hrskat ver landet.
Fager, fager var han till att hlsa, d han red till tings i sin
lderdoms vita krona. Djupt i skogarna hrdes sklddundret och de fria
odalmnnens rop, nr de delgvo honom sin vilja. Emund, han som var av
lngfedgatt och hrstammade frn gudarna, frtryckte ingen. Lugnt steg
rken frn dvrgens kula, och de, som blotade t Tor och Frey, hade hans
skydd. Drfr nmnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen r han nu dd, och jag sger dig,
lnnvandrare, han r dd utan son.

--Ni dvrgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu knner jag
igen, att det var du, som stod p skldmns hg. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mngen omvg. Men vad angr det
mig, vem som rder ver Uppsala d? En konung r en matfriare, som
ltsas husbonde vid det bord, dr andra best kosten. Mina fder voro
stormodiga odalmn, och ingen av dem slde sig till hirdtjnst. Rck mig
nu hornet, pyssling!

Dvrgen utsttte ett hnfullt vsande mellan framtnderna och tryckte
bda tummarna mot brstet.

--Har du aldrig hrt talas om den strsta klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hrt om ulvhunden Mnegarm, som tjutande och skllande
jagar efter mnen fr att sluka honom? En urtidskonstnr tog en gng ett
tjurhorn och satte det p ftter och sjng runor ver det. Han tvdde
det med staktig odrt, som gr mnniskorna galna, och lejkingrs, som
gr dem stela och hrda. Det hornet namnfste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker drur, grips av en s vild segerknsla, att han vill
svlja bde mnen och stjrnorna och allt som r synligt. Till sist
frskrcktes konstnren fr sitt eget verk och gmde det i en ihlig
trdstam hgt uppe p ett berg. Bina byggde sina vaxkakor ver hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog rd av sina gudar och
hittade klenoden. r det ur hornet Mnegarm du vill stilla din trst?
Det r mycket begrt.

--Jag tror lika litet p dina ulvhundar som p dina gudar.

Jorgrimme kom lngsamt till ingngen med krukan i den ena handen och det
vta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn p tv
klumpiga jrnftter med en grov ring av jrn omkring den ppna rundelen
och en trplugg i spetsen.

--Du skall aldrig frneka ngra gudar, sade han. Vi dvrgar veta s
mycket mer om dem n du. Ju lngre bort vi flytta frn mnniskorna, dess
oftare kunna vi verraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var klla, vart trd, var mistel i de hga ekarna. Det bor gudar i
mjdet, i hanen, som ropar p soluppgngen, och i fisken, som str i
vattnet nedanfr forsen. Herdarna kunna bertta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. Nr han fr se oss,
slr han vredsint hammaren i klippan, s att stenviggarna stnka efter
oss, men vi plocka upp dem och gmma dem i vrt blte till frsvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och tnka p att gra dem njda och
glada, d bleve aldrig tid till annat. Drfr valde vi dvrgar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi lska mest: guldet och silvret.
Det r stenens dlaste inlvor. Och nu frgar jag dig, frmling: r det
inte sknt att g fram i en vrld, dr allt sjunger av gudom? Ler du
nnu t Jorgrimmes visdom?

--Jag ler t Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret r det, som du lskar mest, r jag kanske man att glda en
vederkvickande dryck efter vrde. Sg ut, vad du begr.

--Vi dvrgar begra ingenting, ty vi f nd aldrig s mycket, som vi
nska. I tysthet bestmma vi sjlva, vad vi anse rttvist, och stlla s
att det sedan blir vrt. Redan p ttehgen band jag dig genom att rita
tecken i grset, s att du skulle g vilse och nd slutligen stanna
just framfr min kula. Jag knde, att dina och mina den skte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vgsammare fr dig n fr
oss, efter du inte r kristen. Och nu sger jag dig ngot, som du skall
lgga p minnet. Det r en sgen, att om en kristen dricker ur Mnegarm,
d kommer han inte bara att lngta efter stjrnorna och mnen utan ocks
efter det osynliga drbakom. Och en sdan mnniska blir fruktansvrd.

Folke Filbyter tog hornet och tmde den sura drycken med vlbehag. Under
tiden drog dvrgen en torsvigg ur bltet och skar ofrmrkt en rispa i
hrnet under scken.

--Ditt enbrsl r gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag knner
mig styrkt. Efter du ingen ln begr, s tack och lev vl!

Han makade scken bttre upp p ryggen och fortsatte sin frd.

Mellan granarna framskymtade till sist ppna ngsmarker och en
vasskantad sj. nnu lngre bort i fjrran bredde sig odlade flt med
enstaka grdar, och han inbillade sig, att scken blev lttare att bra.

P en sluttning bevuxen med avlvade ekar upptckte han en vergiven
fbod utan drr. Dr satte han sig till en stunds vila p trskeln, som
var lika hg som en bnk.

Nr han skulle stlla ifrn sig scken, stannade hans gon alldeles
orrliga och han bleknade under solbrnnan, skakad av en frossbrytning.
Han sg, att scken hade sjunkit ihop ngot i ena hrnet som en vissnad
frukt. Med fingret knde han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehllet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
fljde sina spr tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
p golvet visade, var elden hade brunnit. Med nnu tyngre steg, n d
han bar den fullastade scken, kom han efter en stund ter till fboden.
Ngra mynt hade han hittat, men mnga voro de icke, och snn lg djup
nog att gmma de frlorade t dvrgarna nda till nsta t.

Han satt p trskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
sjl brjade smningom att tergiva honom hans vanliga lugn.

--Varfr skulle hemls viking lngre strva omkring och ska efter jord!
utropade han slutligen s hgt, som ville han, att var ek och var buske
skulle hra honom. Hr r kulligt och vnt. Har jag stt mark med
myntat guld och silver, fr jag ocks stanna och sjlv brga skrden.
Hr skall jag bygga mig en grd, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvrgar, ni skola bli mina trlar.




3.


Innan Folke Filbyter hmtade eld frn grdarna och begynte svedja och
rja, tog han laga fasta p sitt kp. Fem goda minnesmn fljde honom
genom skogarna och uppsatte rmrkena. Han var s lysten efter mark, att
han icke frsmdde det vrdelsaste krr. Allt betalade han i vittnens
nrvaro, och Ulv Ulvsson, som var sljare, nedsmlte genast kpsilvret i
sm stnger och grvde ned dem p ett obekant stlle.

P den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting gde, sutto hos de rikare och
voro njda. I en trakt, dr det mest bodde vilda jgare, som tillbdo
stridsguden Ti, fortlevde drfr en gammal lag. Det hette dr, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle f behlla det; den, som stal,
skulle terbra hlften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen rdde ocks bland de bofasta bnderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och srskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Nstan genast fick han drfr fullt upp med folk.
Ngra blevo bodstar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gvotrlar, och om ntterna vankade en talrik vakt kring eldarna p
sveden.

Folketunas vldiga stuga stod snart under s, sammanokad av friskt
ektimmer och ttad med nnu grnskande mossa. Starka smllar hrdes i
vggarna, nr virket brjade torka i sommarsolen. Dr funnos inga
hgstesstolpar eller lucksngar, inga fllar eller hyenden. Husbonden
knde sig njd med en lngbnk vid hrden och en halmkrve p det
tilltrampade golvet. Det frsta, som han skaffade sig, var varken
vggbonader eller prydliga sklar utan tolv vita hns med en rd hane.
Sedan kpte han getter och fr. t alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hrnet, s att de fritt kunde g ut
och in genom stugan. Drren till frstugan vid gaveln stod nstan
bestndigt halvppen. Den var s lg, att den intrdande mste buga. Och
var det en fiende, vntade honom banehugget frn den masurklubba, som
alltid lg p bnken.

Smningom fyllde han ocks bodar och fllor med brandig boskap och sm
lurviga hstar. Ingen satte heller en mjlkstva till munnen med en s
skinande hlsa och beltenhet som han. Kinderna voro rundare n p en
husfreyja, som har vanan att alltfr lnge drja bland sina bunkar.
Rsten var djup och mrk som en jttes, och hans hnder sgo ut att
kunna brcka upp kftarna p en slagbjrn. Var morgon, nr den rda
hanen gol p avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsvd ur
halmen. Hans frsta steg gllde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till trlarna p kern. Storplogen hll han i en
sdan heder, att ingen trl ngonsin fick stta den i jorden eller hlla
om styret. Han mjlkade sjlv sina kor och ryktade sina oxar och hstar,
och han frde med sig en lukt av herde, d han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hrd mot sina trlar, ty de voro som hr p hans egen
hjssa och hud p hans egen arm. Det var tvrtom hans stolthet att klda
och fda dem vl. Fast de knappt kunnat hitta en bttre husbonde, skulle
de dock grna ha frltit honom, om han slagit och svlt dem, bara han
hllit sig hgre och frnmligare, s att avstndet mellan honom och dem
blivit strre. De nskade, att han skulle ha hngt bjllror p hstarna,
bldragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk p det bord,
som de icke sjlva fingo sitta vid. Drmed hade det kommit mer glans och
anseende ver grden. Nr nu en frmmande steg in, brjade han sin
hlsning med att dra p munnen t husets herre och t all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta frgrymmade till den grad trlarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men d hll han bondetrta och
blev seg som bast och omjlig att flytta som en sten.

Vgfrdande kpmn kommo ibland med hallndskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Hnde det, att de klvjade genom skogarna
med nnu strre dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lt plundra
dem. P det sttet vxte bestndigt hans rikedom. De ihjlslagna blevo
snkta i ett krr, som han sedan aldrig sjlv tordes rida frbi annat n
i stort flje och vid full dager. Bde Tor och Frey och Oden och Kristus
hdade han av hjrtans lust och trodde p ingendera. En torsvigg, som
hittades i kern, hgg han nd fast i drrtrt, fr att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, s att ej trlarna skulle se det, lt han en
kristen man lsa ver storplogen. Han trodde lika litet p mannen som p
torsviggen, men han ansg, att i s allvarliga ting var en god bonde i
sin rtt att frska alla medel. Varken regn eller sn kunde heller
avhlla honom frn att p Tors dag tga stad med sitt husfolk fr att
blota. Han begav sig d till ngot av de sm skurdtempel, som byggda av
plar och alldeles runda stodo under ekarna vid vgen med insjunkna
nvertak och mossiga belten. Visade sig hotande jrtecken i
offerdjurets inlvor, greps han av s vidskeplig ngest, att han hela
natten lt brnna facklor och utstta vakter. Knappt tndes likvl den
frsta ljusningen p skyn ovan vindgat, innan han ter blev lika
stormodig och trygg fr sju dygn.

Allt detta genomskdade trlarna och de frskte att dmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.

En morgon, nr han gick sin vanliga gng till varggropen, kastade han
spaden ver axeln. Trlarna hllo p att skra grs och han sade till
dem:

--Stort och ljuvligt r mitt Folketuna, fet och lucker r jorden, och
allt hr r till nytta. Varggropen r det enda, som aldrig givit mig
ngot, varken en pls fr vintern eller ett villebrd fr spettet.
Drfr tnker jag nu s, att det r lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?

--Vi mena, svarade bryten, som var trlarnas frman, att det vore oklokt
arbete. P tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var trlkvinnornas frestyre och bar nycklarna till skmman,
ville ocks sga ngot, men hon tvekade. Frst d hon mrkte, att han
enkom vnde sig till henne, sade hon:

--nda hit kan du sjlv se, att grankvistarna som ro lagda ver
varggropen, blivit rubbade. I dag fr du byte. Men jag sger dig,
husbonde, r det en grann mussla, s akta dig att den inte skr dig i
fingrarna.

Det hade han icke vntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

S snart han bjt sig ver gropen och makat kvistarna t sidan, lt han
ter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans sjl susade upp som
jsande vin, nda till dess hela ansiktet blev blodrtt.

--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. Nr hittade en bonde en
sdan fngst i sin varggrop!

En s lng stund stod han sedan orrlig och tyst, att trlarna varken
frr eller sedan hade sett honom frsjunken i s djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbr och Friggas
ga blommade p tunet, och p kervallarna gulnade lnge sedan kornet.
Borta p sjn vickade en fiskare sin ekstock, och den var nnu svart
efter elden, som hade urholkat den.

Trlarna kommo efter hand ocks fram till gropen och stllde sig i en
ring. Endast dejan, som frut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
hll sig ett stycke bakom de andra. P botten i gropen satt en liten
spd finnm och lyfte skrmt och bedjande sina hnder. Fast hon nda upp
under kinderna var gmd i sin psiga rvpls, igenknde han henne
genast. Drom misstog han sig ej. Hon var en av dvrgdttrarna, som
dansade i hgen, fast hon d icke hade annat p sig n skinnsockorna och
de slngande lnkarna av glaskulor. Lnkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i rvhret som regn. gonen, som d voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som tv bruna vildsjar, men
de voro nd desamma. En gng sedan dess hade han drmt om henne. D i
drmmen hade hon suttit och brutit snder glaskulorna som ntter, och ur
alla krp det sm svarta larver med horn.

--Nr jag ser rtt efter, sade han, upptcker jag p ditt blte en hel
rad av de mynt, som jag frlorade i snn. Du kan inte skylla mig fr att
ha brdskat med att taga hmnd p er, dvrgar. Sg nu, hur har du kommit
hit?

--Ensam och vilse gick jag i nattmrkret, kvidde hon och smllde med
tungan och talade med tummarna p finnvis. Ingen hade ra nr
vildmannens dotter ropade. Ingen hjlpte henne, nr hon stupade genom
gillret, och hon var fr liten att taga sig upp.

Dejan kom nu litet nrmare.

--Hon r nog frid och vl danad, den lilla, men du skall inte hra p
henne, husbonde. Nr en av hennes folk ser en rd rv, kallar han den
vit, bara drfr att en dvrg aldrig kan sga ngot sant. Var du sker,
att hr r ngot frst med i detta. Jag har hrt mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han rligt i sinnet, komme han sjlv till
grdsgrinden med sina dttrar och bad dig att kpa dem. Upptar du henne
bland husfolket, s kan drav komma mycket ont.

Han sttte fast spaden i marken och brjade tnka.--Tror ni d, frgade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan gonfgnad n era sotiga huvud?

--Vad oss trlfolk angr, svarade hon, knner jag mer hgttade odalmn
n du, som inte hllit sig fr goda att stta trlkvinnorna bredvid sig
p dynorna. Jag har varit i grdar, dr var trlinna hade en pse p
ryggen, och i var pse skrek det ett barn. S brukar det g till hr
sunnanskogs.

--I min stuga fr trlkvinnorna nja sig med halmen.

--Vi menade ocks bara, att du skall lta henne sitta kvar i gropen, s
att ingen behver rra vid henne. Vill hon taga sig upp, knner hon nog
runor, som hjlpa henne lika bra som ngon stege. Och s menade vi, att
du borde tnka p att skaffa mer heder t grden. Du r redan ver din
medellder, och en s rik bonde som du behver vl bara ka till
nrmaste granne fr att gra ett gott brudkp.

Han vnde henne ryggen och begynte g utt kern. Nr trlarna sgo det,
fljde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:

--Jag har nog hrt om de stormodiga bondedttrarna, som draga sina
brder med sig in p bnken och sl efter husbonden med nyckelknippan.

Nr det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han tnkte p dvrgdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i drmmen och den gngen hon dansade. Men p samma
gng tnkte han p ngot helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att trlarna begynte tredskas och ville giva honom
rd. Det var d lnen fr att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalsklder varannan hst. Drfr teg han envist och blev terigen seg
som bast. D han emellertid sg, att trlarna icke genast fljde med in
utan togo spadarna med sig och i en gr flock linkade bort till
varggropen, ropade han p bryten.

--Vi tycka att det r bst att skotta igen gropen, s fr hon bli dr,
sade bryten och hejdade ett gonblick sin gng. Det enda r med allt
guldet och silvret, som hon har p bltet, men det kunna vi taga upp
sedan till nsta sommar och lmna dig d.

Folke Filbyter satte sig p bnken, dr grtfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blste p den, och genom drren sg han hur
trlarna stllde sig kring gropen. De vntade p bryten, och nr han
utan att gra sig ngon brdska slutligen hade hunnit fram, rdgjorde de
en stund. De gingo n till den ena sidan, n till den andra och sgo ned
i gropen. Bryten tycktes vilja vertala dem att frst giva sig en stunds
ro och icke lta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otliga.

--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig s illa? klagade
dvrginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver fr mitt liv. Stenga, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjlp oss!

--Nu kan ingen stengud lngre skydda dig, hnade bryten nstan
godmodigt. Men blunda och bj dig litet framt, s gr det fortare fr
dig.

Trlarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
frut, bjdes nnu mer och frskinnen smllde. En sakta grt var annars
det enda, som hrdes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var mnad t vildmarkens vargar och rvar men ej t hennes olyckliga
dotter.




4.


Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han fr att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Frst nr han hade tit sig mtt, skt han
ifrn sig fatet och gick till varggropen.

--Vi fylla gropen fr vr egen skull, men nd mer fr din, husbonde,
sade bryten och makade p piskan i bltet. Du kommer att bli njd med
oss sedan eftert.

Folke Filbyter gav honom icke ngot svar. Nr han bjde sig fram, sg
han, att hon nnu hade huvudet fritt och bart. Hon hll den ena handen
strckt uppt liksom fr att i det sista rcka sig efter hjlp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
s het, att han knde, hur det sved inne i handen p honom.



Pages: | 1 | | 2 | | 3 | | 4 | | 5 | | 6 | | 7 | | 8 | | 9 | | 10 | | 11 | | 12 | | 13 | | 14 | | 15 | | 16 | | 17 | | 18 | | 19 | | Next |

Main -> Heidenstam, Verner von -> Folkungaträdet